du var sjuk.. i lunginflammation.. trodde vi och veterinärerna.. men du blev bara sjukare och sjukare trots att veterinärerna sa att du va på bättringsvägen.. du började hosta å kunde inte sova du kunde inte ens lägga dej ner.. vi blev rädda och åkte in till blåstjärnans djursjukhus.. klockan 04:25 den 26/8-2005 var vi framma med dej.. det första veterinären frågade där va:
- är ni säkra på att detta är lunginflammation?
men det va ju den faktan vi hade fått så vi kunde ju inte svara på det..
jag tror med stor sannolighet att detta är lungfibros. säger veterinären då.
och molle e mycket allvarligt sjuk han måste in i syrgastält! å detta är omgående! jag kan inte ens ta en runtgen på honom för lägger jag honom ner så kommer han att dö!
det kom som en klapp på käften för oss alla eftersom att vi bara trode att det va en lunginflammation som höll på att bli bättre..
där lämnar vi molle.. kl: 11:30 ringer dom och säger att det är lungfibros och att det inte gick att bota! han föreslog att vi skulle komma in och ta farväl.. vi åkte till blåstjärnan och kom fram kl:12:35, blev invisade till ett rum av en veterinär som sa att hon skulle gå å hämta molle så vi kunde ta ett sista farväl innan han skulle avlivas.
molle kommer inte.. utan en annan veterinär kommer in och säger:
dessvärre så gick molle bort när ni va på väg hit! men om ni vill se honom så kan jag hämta honnon!
han hämtade in molle liggandes i en vagn med en fårskinnspläd som han låg på helt livlös! där satt vi, hela familjen i en timma tillsammans me molle! och den gången var det sista jag såg molle i detta livet! men jag vet jag kommer att se honom när det e min tur att flytta uppåt!

saknar det otroligt mycket Molle!
molle: west highland white terrier, hane, född 930529 dog 050826

Molle  *1993  † 2005








Dikten till Morfar, skriven av mig den 11/9-2003

Morfar  * 1934  † 1999

Dagen du dog glömmer jag ej,
vi satt på Donsö hemma hos mig.
Pappa va ute och letade efter dig,
ingen hade sagt att du va borta till mig.
Pappa kommer hem,
han har med sig dem.
Två poliser och en präst är där nere med pappa,
jag hör röster och går ner för vår trappa.
Halvvägs i trappan stannar jag till,
jag frågar mamma vad poliserna vill.
Dom är inte här för att slåss,
utan att berätta att morfar inte längre finns hos oss.
Jag blir ledsen och går ner,
och det är då jag ser.
Jag ser hur ledsen hon är,
hon gråter för at morfar inte längre finns här.
Det ät svårt att kunna tro,
han som va så snäll och go.
Nu ligger morfar i en grav på Vrångö,
och jag saknar honom så jag kan dö.
Hoppas att du har det bra där du är,
men jag önskar fortfarande att du va här.

† R.I.P † Morfar och Molle † R.I.P †

Krammar!